Vi var beräknade till den 21 Februari men den dagen hände det ingenting.
Jag kände mig bara allmänt stor och ville bara att våran bebis skulle komma ut vet jag så vi tog en rask lite längre promenad för att kanske försöka sätta igång nått.
Men det resulterade bara i att jag fick sjukt ont i mina ljumskar resten av dagen/kvällen.
Den 22 februari hade vi tid hos BM för vanlig kontroll vid 11 på morgonen och när vi var där så kände hon på magen och skulle känna hur långt ner huvudet var nu (hade vart fixerad i över 3 veckor med huvudet neråt)
Men då helt plötsligt vart min BM väldigt osäker om det verkligen var huvudet hon kände ner längre så hon var tvungen att kalla in en till BM som hade jobbat några år längre än henne så båda dom höll på och rucka nere på magen (var inte det skönaste jag vart med om direkt) för att känna om det var mage eller en liten stjärt dom kände.
Dom kände sig dock inte så pass osäkra så att dom ville skicka oss på ett UL så vi kände ändå att vi kunde lita på att det var huvudet neråt.
Efter besöket hos BM mötte vi upp min mamma för att gå en liten sväng nere vid hamnen och jag började då vid lunch tid känna av en hel del "mens smärtor" och lite små värkar men tänkte inte så mycket mer på det så vi gick in på Kajens för att käka lunch.
Men bara på nån timme började jag känna mig sämre och fick lite mer ont så jag och Andreas åkte hem igen så jag fick lägga mig i sängen för att vila.
Vid 14.00 tiden har jag värkar som jag aldrig haft förut och jag känner verkligen att dom gör ont så jag börjar klocka värkarna för att se hur långt det är i mellan.
Än så länge är det inte så pass tätt för att jag tycker att vi ska ringa men ont gör det.
Vid 16.00 tycker Andreas att vi ska ringa till förlossningen för att rådfråga, då kommer värkarna mellan 5-6 minuters mellanrum och jag kan inte ligga still längre.
Förlossningen vill såklart prata med mig för att höra så jag verkligen har riktiga värkar sen säger dom åt oss att återkomma när värkarna är 3-4 minuter i mellan och jag hoppar in en stund i duschen för att se om det ska bli bättre med varmt vatten.
Andreas får stå och massera min rygg men jag klarar inte av att stå där speciellt länge så jag tar mig till soffan istället och nu har jag riktigt ont.
Klockar värkarna på nytt och vid 17.00 tiden så kommer dom mycket riktigt med 3-4 minuters mellanrum och då ringer vi till förlossningen igen och dom ber oss då att komma in.
Andreas springer runt och ska laga mat i alltihopa för att jag ska få i mig någon energi medan jag ligger i soffan och det känns som min rygg ska gå av hela tiden för varje värk som kommer.
Mellan värkarna ska jag försöka klämma i mig lite käk men det går väl sådär.
Väskan färdig packad och vi tar oss in till BB i Västerås.
Det var snö kaos den kvällen vi åkte in kommer jag ihåg men jag hade annars full fokus på mina värkar och var inne i min egna lilla värld.
När vi kommer in till BB får vi komma in i ett rum där dom sätter på mig ett bälte för att mäta mina värkar under 20 minuter sen känner dom på magen och känner om jag öppen.
Är då öppen 4 cm och även denna BM känner sig osäker på om huvudet ligger neråt så då börjar jag få lite små panik.
Jag ville så gärna föda normalt så jag han bli väldigt orolig att vi nu skulle behöva göra ett kejsarsnitt innan vi fick komma in och göra ett ultraljud.
Det visade sig då att det visst var huvudet neråt och vi fick då bli inskrivna 19.00
Vi fick ett rum, jag bytte om till deras super läckra rock sen ville jag ta ett bad för att se om det skulle bli skönare för mina värkar.
20.00 låg jag i badet vilket var skönt till en början men det gjorde i alla fall skit ont när värkarna kom och vid 21.25 var jag ur badet igen för då kände jag att jag verkligen skulle behöva ha någon form av bedövning.
Dom lurade på min akupunktur men det kände jag att det inte var nått för mig så dom satt inte inne länge.
22.00 får jag lustgas och halleluja vad det hjälpte bara det mot värkarna.
Jag var nu öppen 7 cm så det kanske inte var så konstigt att jag hade ont i badet.
23.15 får jag äntligen EDA (rygg bedövning) och det var kanske det bästa på hela förlossningen.
Från att ha så jävla ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen till att inte känna av smärtan alls på bara 15 minuter.
Hinner då "vila mig" lite i alla fall och tar mig upp för att tömma blåsan.
23.30 är jag öppen 8 cm
Går lite i korridoren,sitter på pilates boll och gungar fram och tillbaka för att försöka få bebisen att åka ännu längre ner.
01.30 får jag påfyllning av EDA och är nu öppen 10 cm (som man ska vara) dom tar hål på hinnan till fostervattnet.
02.30 känner jag ett jävla tryck neråt (känns exakt som att du måste bajsa hela tiden)
02.50 får jag krystvärkar och det är bara att krysta för kung och fosterland.
Går verkligen in i mig själv och stänger av alla runt om kring mig för att kunna fokusera och förloppet håller på fram till 03.19 då äntligen våran lille Son kommer ut till oss.
Det är helt enkelt en magiskt känsla och allt slit man har vart med om under förlossningens gång är nästan bortglömt.
Efter allt slit och en sväng upp till 69:an för att Nils hade lite svårt med andningen när han kom ut efter allt fostervatten i lungorna så fick vi avnjuta en god frukost.
Kan säga att jag var hyfsat hungrig och helt slut efter 8 timmar av slit så det var nog den godaste frukost jag ätit på många år.
Hade en väldigt bra graviditet och jag tycker att min förlossning gick galant.
Hade föreställt mig att det skulle vara 7 gånger värre, vilket det såklart också kan vara men man klarar det alltid på nått sätt.
Är sjukt stolt över mig själv att jag klarade detta och jag är så glad att jag hade Andreas med mig som ett helt underbart stöd.
Trotts att jag inte nämnt honom speciellt mycket i denna berättelse så var han hela tiden vid min sida för att stötta mig i alla lägen.
Men jag var verkligen fokuserad och helt inne i mig själv nästan hela tiden så jag märkte knappt av någon annan runt om mig och det var så skönt.
Det bästa jag vart med om i hela mitt liv var när Nils kom till Världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar